Bildboken

Fotografi av Anna Lorentzson

Fotografen

Fotografen

Fotografen

När jag var sju ville jag bli naturfotograf och strövade omkring med min kamera. Det gör jag fortfarande. Fotografi var min första kärlek. Jag vandrade omkring i skogen utanför Skanör och ville vara Jan Lindblad. Fotografi är också det jag alltid går tillbaks till när jag kommer i kreativa trångmål.

 

När jag var nitton köpte jag mina första riktiga kameror. Två Olympus spegelreflex med lite olika objektiv.

 

Foto var det första företag som jag startade av bara intresse. Labyrint Bildprodukter på Lugna gatan i Malmö. Men det blev mest burkfoto. Att plåta reklam är inte så kul som jag trodde. Efter några år hade jag ateljé och mörkrum. Jag hankade mig fram på lite olika projekt. Reklam, företagsbilder, fester och till och med som bröllops fotograf. Jag älskade att ta bilder men jag hatade stå bland vätskorna i mörkrummet.

 

När video blev tillgängligt för digitalisering och sedan när de nya digitalkamerorna kom tyckte jag det var kul att fotografera igen. Inget mörkrum. Fast jag har det kvar.

 

Allt kan göras på datorn. Till och med distribuera det färdiga resultatet. Bilden är idag varje mans egendom över internet vilket ställer helt andra krav om man vill vara proffs. Att hålla en extra hög och jämn nivå. Det är som alltid svårt. Men en utmaning.

Jag brukar undvika att gå ditt för det känns alltid som jag försummar den traditionella konsten till förmån för alla datorer och nät och stuff.

Det finns en rörelse i mitt undermedvetna mot måleriet igen. Men jag kämpar emot allt vad jag kan egentligen. Måla är bara oändligt tråkigt, träigt industri jobb. Jag vill inte vara där, vill slippa vad det gör med mig.

Men kan inte släppa tanken på att det är dags igen. Tankarna från utställningen i Lund finns kvar. Jag var deprimerad och utställningen var deprimerande. Tyvärr så är den bildvärld man lever med inte flyttbar. Inte om man skall vara ärlig.

Det är väl dags att gå ut i ateljén igen. Det är dessutom djävligt kallt. Men såg filmen om Pollock och jag är ju inte ensam om att frysa med färg. Fördelen är att skiten inte torkar så man kan göra förändringar i en evighet.

Jag har en hel hög med tomma dukar. Tomma. Att fylla saker är inte lätt, kanske…

Irving Penn är död kunde jag läsa i min tidning. Det fick mig att tänka på när jag själv började att fotografera. Jag var 19 år och lyckades att skrapa ihop pengar till kameror och så småningom en ateljé.

Irving Penn var en av de fotografer jag beundrade mycket. Speciellt för hans porträtt och mode bilder som oftast bara var rakt på. Modellen och inget annat. Jag gick upp och tittade i mitt ganska röriga arkiv om jag hade några bilder som kanske kunde visa Penns inflytande.

Jag tror flickan hette Helen och det här är några bilder jag tror att jag tog när jag precis hade börjat att fotografera. Jag kommer inte ihåg så mycket annat om dem men det är lite Penn. En flicka och en bakgrund.

Lagom bra med tanke på att man fick slabba omkring med vätskor och foto papper Den slutliga bilden blev den ovan kopierad på ett högkontrast papper. Det gick åt fem rullar film för att få den och en hel del kopior ser jag i arkivet. Leve digitalfotot.

En härlig dag med regn blåst och faktiskt lite sol. Jag uppskattar mina promenader i Rövarkulan som är ett litet naturreservat mitt i Skåne.

 

Jag håller på att göra en års dokumentation av området så jag åker dit hela tiden med min kamera har blivit några hundra bilder vid det här laget. När jag får vinterbilder så skall det väl bli en e-book hoppas jag.
Under tiden får jag väl visa lite bilder här efterhand som projektet växer fram.

 

Rövarulan på google maps

Breadcrumbs

Instagram

Bildboken feed

Flödesposter